--------------  Start --------------

​

 Idag, onsdagen den 11 mars, intervjuas Börje Eriksson på kraftverket och jag som intervjuar heter Karl-Erik Adolfsson.

 

Du kommer från Frostviken i Jämtland, hur kommer det sig att du började på Kraftverket i Västerås?

 

Jag var anställd i Älvkarleby, där jag började 1956 för utbildning till maskinist för att senare slussas vidare till norrland. Det byggdes ju många kraftverk på 1950-talet och det behövdes mycket maskinister.

1959 var det ju en torrsommar och då måste de starta kraftverket i Västerås. Där hade man då bara en grundbemanning och Vattenfall behövde mycket nytt folk dit och det tog man från hela landet. Det var jag och Lennart Andersson som åkte hit från Älvkarleby. Men det kom många från Trollhättan och norrland också. Jag kom hit hösten 1959.

 

Vad blev dina första arbetsuppgifter här?

 

Jag började i maskinsalen som maskinist tillsammans med 1:e maskinisten. Jag jobbade då ihop med Kurt Pernhall hela första driftsäsongen. På våren ansåg man att man behövde anställa mera personal. Jag sökte då och fick fast anställning och i och med det blev jag kvar här.

 

Karl Johansson, var han här då också?

 

Ja, Kalle Johansson var här. Han var 1:e maskinist i ett annat skift. Och Nisse Lindstedt och Olle Pfeiffer. Han som var driftverkmästare var Robert Andersson. Han gick sedan till Kraftvärmeverket.

 

Du var också en av maskinisterna som körde P15. Var det fler än du där?

 

Javisst. Det var ju många som körde där. Gunnar Rundström bl.a. Många av dem flyttade till Stenungsund senare – efter driftsäsongen 1959-60.

 

Kan du möjligen komma ihåg hur det gick till när ni startade P15?

 

Själva starten var ju mycket enklare än P13 och 14. Det var ju en mycket modernare panna. Själva tändningen gjordes på i princip samma vis som de andra pannorna med lunta. Det fanns en automatik, men den fungerade inte bra i starten. Men när man väl hade fått fyr kunde man köra den mera automatiskt.

 

Men det var väl ingen snabbstart på den pannan?

 

Jag kan inte säga hur lång tid det tog att starta pannan. Det var ju så att den gick dygnet runt. Det var inte så mycket start och stopp utan körde man för fjärrvärme så körde man under den period då det gick åt mycket värme och på sommaren var del elpannan som tog över fjärrvärmedriften. Sen byggdes ju kraftvärmeverket och då upphörde driften från P15. Det var bara elpannorna kvar som levererade härifrån på somrarna.

 

Ni körde då aldrig P15 sedan man byggt kraftvärmeverket?

 

Jag tror inte det. De byggde ju en hetvattencentral härintill, men jag törs inte säga om man körde mera härifrån.

 

Det var alltså en väldigt kort tid man körde P15?

 

Ja det var det. Den blev ju klar 1958.

 

När ni körde, var det via G1 eller körde ni direkt till värmeväxlarna?

 

När jag var där var det direkt till värmeväxlarna. Ingen turbindrift.

 

Och då var det du som maskinist som bestämde hur mycket du skulle dra på?

 

Ja, men exakt hur det kontrollerades kommer jag inte ihåg, men det fanns kurvor man fick följa. Man skulle hålla en vattentemperatur på utgående vatten och det styrdes av yttertemperaturen. Man sänkte det på natten, men framåt morgonen fick man dra på igen.

 

Hade man någon bemanning i fjärrvärmebyggnaden eller var det ni i kontrollrummet på P15 som styrde?

 

Det var vi. Vi var två, eller minst två. En som skötte utejobbet och en som körde pannan från kontrollrummet. Och sen hade vi ju skiftbasen hela tiden. Jag jobbade mycket under Alfons Blomqvist som skiftbas. Och han var bas även när vi körde turbinerna. Skiftingenjörer kallades de egentligen för. Under min tid var det Blomqvist och Rune Olsson och Ernst Hornedahl och Olle Pfeiffer som var skiftingenjörer.

 

Var han bas bara för maskinsalen och P15 eller?

 

Nej han var chef för alltihop.

 

Hur tycker du driften fungerade?

 

Det gick bra, men brännarna fungerade dåligt.

 

Berätta om ett haveri ni hade i en fläkt.

 

Jo, det var ett nattskift som haft problem och när vi kom vid sextiden på morgonen så var det helt svart med sot på neder delen av pannan. Det var en fläkt där spjället hade slutat fungera men det var väldigt svårt att upptäcka. De var ute och kollade  Regleringen fungerade men det var en sprint i spjället som hade gått av, så spjället stod stilla. De upptäckte det till slut men hade haft det jobbigt på natten. De hade fått skotta sot med skottkärra hela natten.

 

Vilka andra arbetsuppgifter har du haft och vad tyckte du var mest intressant?

 

Efter körningsperioderna var det ju stora revisioner och då framför allt på turbinerna. Då kom det hit ansvariga montörer från STAL som ledde jobbet. Och alla vi som jobbade i maskinsalen fick vara med i arbetet.

Det var både intressant och lärorikt. Även om det kunde vara fysiskt jobbigt. Det var tunga verktyg – slägga och tunga nycklar – och vi fick krypa inne i turbinen. Där var ju fullt med rör som skulle lossas innan vi kunde demontera det som skulle bort. Och sen var det jobbet med pumpar och ventiler som skulle gås genom.  Man gick genom praktiskt allting, kontrollerade och bytte ut. 

 

Bytte ni också rör i kylare och kondensorer?

 

Ja, det var vanligt förekommande. Problem med kondensorer kunde man få under driften. Det kunde bli en läcka och man ville ju inte ha in smutsigt mälarvatten i pannorna. Om det blev ett för stort läckage måste det stoppas. Det kunde man få göra under nattskiftet. Stoppa driften och täta och det tog en bra stund. Man fyllde hela kondensorn med sjövatten från Mälaren och när man sen öppnade gavlarna på kondensorn kunde man se vilket rör som var läck. Och då fick man plugga det röret. Det var kopparpluggar, men mot slutet blev det också plastpluggar. Gummipluggar hade vi också. Pluggarna var koniska och man slog i dom. Det fungerade bra.

Det var ofta läckage på kondensortuberna. Man pratade om att det förmodligen berodde på vibrationer.

 

Du har berättat att ni hade fint samarbete med traversförarna när ni gjorde revisioner.

 

Ja, det gällde ju att ha bra precision när man lyfte bort och återmonterade. Han som körde travers när jag började var Nisse Lindstedt och han var duktig. Det fanns ju två traverser och ibland fick man koppla ihop dessa med ett ok emellan. Då var det två som körde traverserna.

 

Du var aldrig med då ni hade något fel på elgeneratorerna?

 

Nej, det har jag aldrig varit med om, men jag har hört hur de berättat att det var väldigt besvärligt.

Generatorerna var besvärliga. Det var kolborstarna och matarna som skulle ses till och så hade vi kolsyresläckare som skulle kollas.

 

Hur ordnade ni det?

 

Vi vägde tuberna med jämna mellanrum och kollade att de var fulla. Så gjorde vi också utlösningsprov på tuberna.

Så kan jag berätta att efter varje revision skulle man provköra och se att allt var okej. Då hade vi ett rusningsprov som var rätt intressant. I axlarna på generatorerna var det en utlösningsmekanism, en fjäder som slog på en klack, som löste ut generatorn. Om jag inte minns fel var den var ställd så att den skulle lösa ut vid 1600 varv i minuten. Normalt gick generatorn med 1500 varv. Vid provet varvade man upp maskinen för att se att den löste ut korrekt.

 

Körde ni då en panna mot maskinen?

 

Ja, vi fasade aldrig in utan körde och ökade varvtalet undan för undan tills det löste ut.

 

Det hände aldrig någon olycka vid sådant tillfälle?

 

Nej, då hade vi inga olyckor. Några mindre tillbud var det kanske.

 

Det var väl ett tillbud då en man fick tårna avklippta?

 

Det var i början på 50-talet, före min tid. Men jag har hört berättas att det var vid en turbinrevision, jag tror det var G5. Man hade lyft av den övre halvan av turbinhuset och höll på att sänka den ner på golvet. I normala fall pallade man upp med plank men den här gången stod en reparatör för nära så när de sänkte ner turbinhalvan så fick han foten i kläm och en av tårna gick förlorad.

Om han dirigerade traversföraren eller hjälpte till på något annat sätt vet jag inte, men det var nog den mänskliga faktorn som låg bakom.

 

Hur trivdes du på kraftverket under dessa år? Och blev det som du hade tänkt dig?

 

Man kan väl säga att i början tyckte jag det var väldigt bra – det var full fart, mycket personal och många unga grabbar. Och revisionerna var intressanta.

Men stilleståndsperioderna, som kunde bli ganska långa – ett par år ibland – var inte så roliga. Det fanns många rykten om hur det skulle bli, om det skulle läggas ner eller bli kvar. Då var det inte så trevligt.

Vi var utlånade mycket under den tiden. Bl.a. på somrarna blev vi utlånade till Marviken. Men jag var aldrig där. Jag har varit på Forsmark och Ringhals på sommaren. I Forsmark arbetade jag ett halvt år under en period.

 

Vad gjorde du där?

 

Jag var på driftsidan. Jag jobbade på vad de kallade avfallet. Det var en som hade varit här – Sten Gustavsson hette han – som blev chef där. Och jag jobbade under honom. Jag hade kunnat få fast anställning där om jag hade velat. Men jag kunde inte för där fanns inget jobb för min sambo. Så det gick inte att flytta.

 

Sammanfattningsvis har du trivts rätt bra här. Det var väl ett ganska fritt jobb?

 

O ja. Sen var det här med driftperioderna. Det kunde bli ganska hastigt när man skulle starta. Vi låg ju alltid under beredskap och om det blev någon störning på någon anläggning skulle man komma igång snabbt. Då gällde det också att snabbt få igång skiften. Det var en skön känsla att kännas att man behövdes.

 

Till sist får jag tacka dig för att du ställde upp på den här intervjun och önskar dig framgång i din favoritsport – bridge.

 

Tack själv!

 

--------------  Slut --------------