och teknik

Inom kraftverksområdet finns idag ett unikt bestånd av byggnader som är representativa för sin tid och sitt ändamål. Mest iögonfallande är de höga tornpannorna men de övriga byggnaderna är likaså betydelsefulla för att skapa den originella miljö som kraftverket utgör.

​

De mest använda byggnadsmaterialen är tegel och betong. Stommarna i de höga tornpannorna är däremot komplicerade stålfackverk. En annan avvikelse från övrig bebyggelse är fönstren på tornpannorna vars bågar och karmar inte är av trä utan av gjutjärn. Trådglaset sitter fast med små järnmärlor och vanligt fönsterkitt. Många av de äldre byggnaderna har enkupiga tegeltak, medan de yngre har tak av plåt eller papp. Centraltornets tak är belagt med skivplåt men har tidigare haft tegel.

​

Kraftverkets arkitektoniska form präglades av de tekniska installationerna och av att anläggningen successivt byggdes upp under lång tid. Givetvis präglades den också av enskilda arkitekter som var inblandade, mest känd är Erik Hahr. Arkitekturen förändrades efter hand men hålls ändå samman bland annat av det röda teglet i fasaderna. Redan från början planerades området för att utbyggnader skulle kunna ske i etapper. Med tiden blev de flesta av huskropparna sammanbyggda med varandra vilket bidrar till intrycket av storlek.

De första delarna av anläggningen byggdes i nationalromantisk stil, t ex centraltornet, delar av ställverket eller bostadshusen mot Björnövägen. Nationalromantiken var en rörelse som uppstod i Europa, främst England, under andra halvan av 1800-talet. Tidigare hade arkitekturen lånat förebilder från antiken med krav på symmetri och användning av detaljer som kolonner och pilastrar. Nu visades istället landets egna material och dessutom eftersträvades ett hantverksmässigt uttryck. Fasaderna var bastanta och ofta utförda i rödbränt tegel. Taken lades gärna med enkupigt lertegel och fönstren var indelade i många små rutor. Järnsmidet var kraftfullt; se exempelvis på trappräcket ångkraftverkets centraltrapphus. Bostadshusen är ett av Sveriges första exempel på radhus, inspirerat av engelska så kallade trädgårdsstäder som var en av grundidéerna bakom mycket av senare tids småhusbyggande.

​

När tornpannorna P 11 och P 12 skulle byggas på 1930-talet hade funktionalismens formspråk slagit igenom. Pannhusen har släta tegelväggar med lodräta fönsterband. Upptill avslutas de karaktäristiskt med höga skorstenar som ingår som en del i arkitekturen.

Ångkraftverket med alla sina kringbyggnader och successiva tillskott ritades fram till början av 1940-talet av Erik Hahr. Denna var Västerås absolut mest inflytelserika arkitekt under första halvan av 1900-talet. Hans mest karaktäristiska byggnader är tillkomna i nationalromantisk stil under 1910-talet och 1920-talet. Han fortsatte att arbeta som arkitekt fram till sin död 1944 och anpassade sig efter tidens strömningar när funktionalismen slog igenom på 1930-talet.

​

Fler utbyggnader gjordes efter kriget med bland annat P 13, P 14 och Mava, uppförda 1947-1952. Till dessa användes fortfarande det röda teglet som fasadmaterial. Funktionalismen var nu inte alls så stram som före kriget. I arkitekturdebatten kritiserades funkisen ofta för att vara kylig och inte ta hänsyn till människornas behov av trivsel och detta ville arkitekterna råda bot på. Även i en industriell anläggning som denna är utvecklingen synlig genom bland annat fönster som indelades i grupper istället för P 11 och P 12:s lodräta fönsterband. Exempel är fasaderna mot vattnet.

​

Efter Erik Hahrs död ritades nya byggnader av Vattenfalls chefsarkitekt Sven Malm. Den sista byggnaden på själva kraftverket, P 15, färdig 1959, har en mer modern industrikaraktär med en fasad som delvis är klädd med korrugerad plåt och delvis med tegel. Även många byggnader omkring kraftverket uppfördes med hög arkitektonisk kvalitet. Flera av dem har nu rivits men till exempel det hus som inrymde personalmatsal finns kvar med sina vackra proportioner, glasbetong och sexkantiga fönster.

Även dessa senare tillskott är viktiga för helheten både med tanke på byggnadernas funktion och som årsringar av arkitektur typisk för sin tid.

 

Källa: Länsmuseets broschyr (1999)

PRODUKTION OCH TEXT:
Västmanlands läns museum/Anna-Stina Hedberg och Magnus Henriksson

​

Läs även docent Lasse Brunnströms utredning inför byggnadsminnesförklaringen om Ångkraftverkets arkitektoniska kvaliteter. (PDF)

​

​