För de som arbetade på kraftverket var det ofta en betydande del av livet. Innanför grindarna växte närmast ett litet samhälle fram med bostäder, egna trädgårdstäppor, tvättstuga, sjukstuga, samt en portvakt med egen bostad. En viktig del var bostadshusen för driftspersonalen, radhusen. De är bland de första av sitt slag i Sverige och byggdes bland annat för att man skulle ha personal tillgänglig med kort varsel.

Inom verket fanns många olika arbetsplatser. Driften av kraftverket var indelad i tre avdelningar, en avdelning för kolgården, en för pannanläggningen samt en för ställverket och turbingeneratorerna. Varje del hade egen personal. När kraftverket var i drift leddes de olika avdelningarna av förste maskinister med noga reglerade ansvarsområden. Förste maskinisterna var i sin tur underställda en driftsingenjör. Andra ingenjörer svarade för underhåll och utveckling. Vidare fanns servicepersonal som verkstadsmekaniker och smeder men även "kvinnliga" yrken som sekreterare, skrivbiträden och matsalspersonal. Dessutom fanns personer som endast arbetade vid kringverksamheter som lager och produktion av ledningsstolpar samt i reparationsverkstäder. Som mest fanns över 1000 anställda. Cirka 10 procent av de anställda var kvinnor.

​

De olika yrkeskategorierna behövdes alla för att få den stora anläggningen att fungera. Detta ställde även stora krav på anläggningen som sådan; olika yrkesgrupper möttes på ett begränsat område och skulle samverka. Givetvis fanns motsättningar mellan de olika kategorierna. En tidigare anställd har berättat hur man "kom in med mössan i hand på kontoret" men överlag verkar stämningen ha varit god, inte minst beroende på att arbetsuppgifterna var varierande eftersom kraftverket inte drevs kontinuerligt. Vid stillestånd sköttes underhåll eller alternativ sysselsättning i förråd och på verkstäder.

​

Arbetet på kraftverket sköttes först i tre skift, men övergick senare till fyrskift. Under 1950-talet var alla de fyra tornpannorna i drift och under de varma, torra somrarna gick verket för fullt. Olika delar av anläggningen var också olika arbetskrävande. Panna P 12 gick alltid lugnt och fint medan de större P 13 och P 14 krävde ständig passning. Arbetet på kolgården och i pannorna var också fysiskt tungt och slitsamt. Under vissa tider kunde man dessutom räkna med övertid. Skiftarbetet bidrog till arbetsbördan. Att arbeta eftermiddagsskift efter ett nattskift innebar att man endast fick ett fåtal timmars sömn.

​

Att arbeta inne i själva anläggningen var också ofta slitsamt. Att byta kolkvarnarnas hjul var ett mycket tungt arbete och därtill något som måste göras kontinuerligt för att säkra koltillförseln till pannorna. När väl de tunga kvarnhjulen satt på plats började det mödosamma arbetet att balansera dem. I pannhusen var hettan enorm och dånet från lufttrummor och fläktar öronbedövande. Däremot var städningen noggrann, det sades att: "la man handen på golvet i pannhusen så blev man väl lite svart, men värre var det inte." I maskinsalen var det alltid skinande rent.

​

En viktig del var kontrollrummen för pannor och el. Ett pass där var lyckligtvis ofta ganska händelselöst - de stora jättarna sköttes ju främst med automatik - men övervakningen måste skötas. Tryck och temperatur bokfördes varje timme. Då var det mer händelserikt att göra så kallade löpningar. En löpning innebar att man gick uppifrån och ner i pannan för att kolla lager, packningar och smörjoljor.

För Västeråsborna var ångkraftverket tidvis en besvärlig granne. I slutet av 1930-talet debatterades det ofta i lokaltidningen. Mest besvärande var det ständiga nedfallet av aska när kraftverket var i drift. Flera insändare gav kraftverket kritik för att inte högre skorstenar byggdes. Problemen påstods vara värst vid molnigt väder och vid dimma, men kraftverket sades till och med släppa ut så mycket föroreningar att solen skymdes. Ångkraftverket liknades ibland vid en drake som ruvade över staden och spydde ut sin sotiga rök och det frågades efter en St. Göran som kunde befria staden från draken och allt skurande av verandor.​

Som svar på kritiken påpekade ansvariga att uppvärmning och spisar i hushållen, ofta eldade med kol eller koks, antagligen bidrog lika mycket eller troligen mer till den förargliga askan. Den nyaste tornpannan var ju trots allt utrustad med ett nytt elektriskt reningsfilter som enligt utsago fungerade. Vissa problem kunde dock uppstå precis vid pannornas start då de var kalla. Då hände det att svart rök bolmade ut över staden även efter att de elektriska luftrenarna införts. När pannan blev varm och kom i jämn drift skingrades dock röken. 

Källa: Länsmuseets broschyr (1999)

PRODUKTION OCH TEXT:
Västmanlands läns museum/Anna-Stina Hedberg och Magnus Henriksson