--------------  Start --------------

 

Onsdagen den 21 januari intervjuas Bo Julin på kraftverket och jag som intervjuar heter Karl-Erik Adolfsson.

Om vi börjar med lärlingssidan – du blev lärling här på Kraftverket 1955 – hur kommer det sig att du började?

 

Det var egentligen min pappa, som tyckte att jag skulle söka lärlingsutbildningen och så gjorde jag det. Efter diverse prov – man hade två dagars prov med lite praktiska övningar och lite teori – och efter det tog man ut, jag vill minnas 10 eller 12 stycken. Man anställde 10-12 lärlingar varje halvår – 25 stycken per år ungefär tog man in och jag tror vi var 12 stycken i januari 1955. Och en av dem var jag..

 

Det var något nytt på den tiden att man hade tester?

 

Ja, det var nytt.

 

Jag började själv 1945 och då var det betygen från skolan som gällde för intagning.

 

Här var det då 1955 inte Vattenfallspersonal, som arbetade med testerna, utan det var några utomstående. Det var ett företag som var kunniga på det här med tester, bl.a. de praktiska övningarna. Man fick en linjetång och en järntråd på en meter ungefär som man skulle bocka till så att det blev ett hus. Det var den praktiska övningen jag minns (småskrattar).

 

När du sen blev antagen, hur lång tid var lärlingsutbildningen?

 

Det var meningen att det skulle vara fyra år och det första året skulle man vara på verkstaden. Det fanns en särskild lärlingsverkstad uppe på 2-an i ena hörnet, och där var vi de första tre månaderna. Där fanns det svarv och fräs och chipphyvel och arbetsbänkar och där skulle man lära sig hur maskinerna fungerade. Man skulle kunna hantera dessa verktyg och kunna fila en järnbit.

 

Och välja borr och gänga…

 

Ja, det också. Så under 3 månader gick vi där och lärde oss det och det var en särskild kille som var avsatt som lärare där.

 

På min tid fick vi starta på verktygsskåpet och lära oss borra och sånt.

 

Det kom också senare. Men de tre första månaderna fick vi gå där i lugn och ro innan vi släpptes ut till buset (skrattar).

 

Fick ni gå ner till verktygsskåpet sen?

 

Ja, vi fick sen en månad på olika ställen. Och tre månader på bilverkstan. Det var trevligt. På den tiden reparerade Vattenfall alla sina bilar här.

 

Fick ni också ta körkort här?

 

Ja, senare när man fyllt 18 fick man ta körkort. Men vi fick praktisera på olika ställen på verkstan för att lära oss. Vi fick också lära oss svetsa, både elsvets, gassvets och lödning. En månad på varje ställe.

 

Hur var det med smedjan?

 

Jo, där var jag med som hantlangare åt smeden, plockade ur ugnen och så vidare.

Så på det viset gick det första året på verkstan innan vi skickades in på det elektriska, som ju egentligen var huvudsaken.

 

Det var en väldigt fin utbildning eller hur?

 

Ja, mycket fin.

 

Var hamnade du sen? Vilket var det första stället efter verkstan. Kommer du ihåg det?

 

Jag undrar om det inte var elverkstan.

 

Alltså här nere i transformatorverkstan?

 

Ja, jag hängde med montörerna där.

 

Var det några större jobb du var med på då?

 

Jag kan inte minnas det. Det var mest jobb i ställverket

 

Och sen efter elverkstan?

 

Sen var jag på bilverkstan. Där fick jag vara i tre månader och sen ute i pannhuset med reparatörerna. Där gjorde jag tre eller sex månader.

 

Den här tiden som du höll på med utbildningen var alltså fyra år?

 

Nej, lärlingsutbildningen kortades av till 3.5 år. Och under den tiden var jag också tre månader på mätarverkstaden i Motala.

 

Så det var inte under aspiranttiden?

 

Nej, det var under lärlingstiden. Tre månader där och tre månader på transformatorverkstaden i Trollhättan.

 

Hur trivdes du i Trollhättan?

 

Där trivdes jag bra – det var under våren.

 

Och efter lärlingstiden fortsatte du som aspirant?

 

Ja, då blev det aspirantutbildning. Man hade kommit fram till att den skulle vara 1.5 år. Tre gånger sex månader. Jag började i Harsprånget.

 

Var där?

 

I kontrollrummet för maskinsalen. Jag skulle vara med maskinisten som satt i kontrollrummet. Jag arbetade dagtid då jag var där. Jag ville inte gå skift och man behövde inte göra det.. det var onödigt att ha en aspirant på skiftgång. Så det var dagskift i kontrollrummet och så var jag med på en del reparationer och underhållsarbeten i kraftstationen. Annars hade det blivit för långtråkigt i sex månader.

Harsprånget hade också Ligga kraftstation, som är en mil söderut. Den var fjärrkontrollerad.

 

Men ni besökte den också?

 

Jag var med där på några reparationer.

 

Var du ute på stamlinjerna?

 

Jadå, jag var sex månader på montage i Motala. Då var jag med ute och byggde om transformatorstationer. 20 till 10 stationer och 40 till 10 stationer, dvs. mindre transformatorstationer. Jag var med i ett montagegäng.

 

Då hade du gjort ett år och hade ett halvår kvar.

 

Ja, jag var ju på linjekontoret i Motala, så jag blev kvar där resten av tiden.

 

Fick du vara med och bygga nya linjer?

 

Nej, jag var med beredaren och stakade linjer. Satte ut käppar och räknade med avvägningstabeller. Man var ute ett par veckor i skogen och stakade linjer och skrev protokoll. Sen in på kontoret och räknade ett par veckor.

 

Använde ni kurvmallar då?

 

Ja, mallar och kurvor.

Så gick tiden, och snart hade jag klarat av min aspirantutbildning.

 

Du kom sen till Hallsberg. Sökte du dit eller blev du placerad där?

 

Vi fick tips om olika ställen inom Vattenfall där man kunde få jobb. Jag hade möjlighet att vara kvar på linjekontoret i Motala. Han som var chef där, Gårding, erbjöd mig en tjänst. Men samtidigt fick jag ett erbjudande om att börja i Hallsberg på driften. Fördelen med Hallsberg var att de kunde erbjuda lägenhet. De erbjöd mig en villa där. Den låg vid transformatorstationen i Odensvi. Jag var på gång och skulle gifta mig – det var 1961 – och det var nästan omöjligt att få tag på lägenhet då. Då jag åkte runt fick jag hyra in mig i ett rum. Och det var inget alternativ då man var gift. Och här erbjöd mig Vattenfall en 1-plans villa!

 

Var det en Motalaflicka du hade hittat?

 

Nej, hon var från Skultuna (skrattar). Vi gifte oss 1961. Då var jag fortfarande kvar på linjekontoret i Motala. Vi åkte till Norge och gifte oss i Svenska Kyrkan i Oslo. Jag tog ledigt och sa att jag skulle åka och gifta mig. Jag var borta någon vecka då. Och efter det trodde de att jag gift mig med en norska (skrattar).

 

Vad gjorde du i Hallsberg?

 

Jag arbetade på driften – i kontrollrummet i Hallsberg. Det var en jätteanläggning.

 

Låg det i själva Hallsberg?

 

Nej, utanför i Odensvi. Det ligger delvis insprängt i berget. Dit skulle man flytta kraftkontroll vid orostider. Då skulle man inte kunna sitta i Råcksta och sköta kontrollen, utan det skulle ske i Hallsberg.

 

Jobbade du skift där?

 

Nej, jag gick aldrig skiftgång där. Där gick man kontinuerlig skiftgång på 1 man och så var det 1 man dagtid i kontrollrummet för då var det mycket större belastning. Så under den tiden jag var där gick jag dagtid i kontrollrummet. Eftersom det var 2-3 som alternerade fick man alltid vara med på revisioner och underhållsarbeten på transformatorstationerna.

 

Men ni var i Hallsberg, ni åkte inte ut?

 

I Hallsberg fanns det egentligen tre transformatorstationer. Hallsberg 1, som är byggt 1920, tror jag, mellan Trollhättan och Västerås. När sen Hallsberg 1 blev för trång – den ligger nästan på rangerbangården – så flyttade man sig 5 km söderut och byggde Hallsberg 2, som också delvis ligger i Berget. Och när det blev för trångt – när 400kV kom 1952 – flyttade man ytterligare 5 km till Odensvi och sprängde in sig i berget. Så när man talar om Hallsberg, så är det egentligen tre stora transformatorstationer man pratar om.

 

Det var en knutpunkt för det svenska elnätet.

 

Ja, en jätteknutpunkt. Det kom en linje från Harsprånget och en från Stornorrfors tror jag. Och sen fortsatte de söderut.

 

Det är ju därifrån man planerar gå med den s.k. Västra Länken, en 400 kV-ledning till Malmö.

Hur länge var du i Hallsberg?

 

Ungefär 4.5 år.

 

Sen sökte du dig vidare?

 

Till Västervik, till likriktarstationen för överföring till Gotland.

 

Varför då?

 

Det var väl mest en lönefråga. De erbjöd också tjänstebostad.

 

Hur var det där?

 

Jag upptäckte efter några månader att det var en miss att komma till Västervik. Om Hallsberg var en stormarknad, så var Västervik som att komma till en mjölkaffär.

 

Men var det inte lite spännande att vara med på världens första likströmsöverföring?

 

Jo, jag fick lite inblick i den tekniken.

 

Fungerade driften bra med ventilerna?

 

Under de två åren jag var där var det inga större problem.

 

Sen har du berättat att under tiden i Västervik, så träffade du i samband med ett besök på gasturbinerna någon som hette Jonasson och han kom med ett erbjudande.

 

Jo, jag hade börjat söka jobb för att få något annat och då träffade jag Sixten Jonasson. Han var i Västervik inte för att besöka likströmsöverföringen utan gasturbinerna och så råkade jag vara där just då. Han erbjöd mig ett jobb i Västerås när jag sa att jag sökte nytt.

 

Och då fick du börja här?

 

Han tyckte att eftersom jag hade gått lärlingsutbildning och aspirantutbildning och varit i Västerås så skulle jag kunna få komma hit. Han lovade se om det inte fanns några lediga tjänster. Och det fanns en.  När jag kom hit fick jag en så fin titel. Jag blev övermaskinist (skrattar) Men det var ju bara ett sätt för dem att kunna betala bättre.

 

Var hamnade du då?

 

Jag blev placerad på pannsidan i P13-P14.

 

Vad innebar jobbet?

 

Jag var med på driften och vid revisioner. Jag flyttade hit vid årsskiftet 66-67. Och då fick jag en lägenhet av Vattenfall på Björnövägen 12 i en av Vattenfalls tjänstebostäder.

 

Det var en tid då ni körde för fullt här?

 

Nej, då körde vi inte så mycket, men sen 1968 blev det ju brist på elkraft och då fick vi köra så mycket det gick och då blev det också kontinuerlig skiftgång.

För att få ihop till kontinuerlig skiftgång – det var fyra aggregat, G2, G5, G6 och G7 som skulle gå – i pannhuset, matarvattenbyggnaden, maskinsalen och elkontrollrummet gick det åt mycket folk. Så mycket fanns ju inte här, utan då lånade man in personal från andra ställen. Det kom folk från vattenkraftstationer uppe i Norrland och det kom folk från Stenungsund.. Man hade kört sönder några aggregat där nere, så det blev driftspersonal ledig och dessa skickades till Västerås. Så 68-69 var det ett gäng Stenungsundare här på skiftgång också. Det krävdes 15-16 man på varje skift för att hålla dessa fyra aggregat igång.

 

Man körde aldrig småpannorna i gamla pannhuset då?

 

Nej, de var borta då.

 

G3 och G4 - gick de?

 

Nej de gick inte.

 

P11an då, vad matade den?

 

P11an kördes inte. Den var nedlagd. Det var P15 som matade G2.

 

Du var med på service och då hände en olycka har du berättat.

 

Ja, jag rasade ner i kondenskällaren under G7 vid ett tillfälle. Vi hade byggt en alldeles för dålig ställning. Vi var tre man på den och så brakade den ihop och vi föll ner på golvet. I kondenskällaren är det ju mycket rör och trappsteg och kanter så jag slog ryggen i ett räcke då jag föll och bröt ett par revben. Av oss tre på ställningen var det bara jag som blev skadad.

 

Annars får man väl säga att det hände väldigt få olyckor eller hur?

 

Det var några olyckor i ställverket. Och så var där ett olyckstillbud på pannsidan, men som tur var så klarade sig alla. Det var den där branden när en oljeslang till en brännare gick av och det började spruta olja och den antändes. Det började på P14 och sprutade till P13 och oljan antändes på de varma ytorna. Det brann våldsamt innan man fick stopp på oljeflödet. Det var på plan 2. Man ringde förståss till brandkåren och de kom och tittade in men sa att det är inget att göra något åt. Det är bara att vänta tills det brunnit ut.

Ett problem var att man fick nödsignal från hissen. Det brann ju på plan 2 och stora hissen stod där och den var omvälvd av rök och brand. Man visste inte om det fanns folk i hissen som larmat eller om det bara var ledningarna som brunnit av och satt igång larmet. Innan man tagit sig fram till hissen och fått se att den var tom så var det oroligt.

Det var som en skorsten med drag hela vägen upp, så en massa kablar brann av.

 

Den lokala brandkåren, kom de också?

 

Jodå, de var med de också. Men det var inte lätt att göra något åt branden. Det gällde bara att leta och se att all personal var säker. När sen allting lagt sig och man tittade på hisskorgen så var plåten bucklad och all målarfärg hade runnit av. Hade det funnits folk i hissen, så hade det gått illa.

 

Det blev en väldig fart med att försöka återställa anläggningen.

 

Ja, man arbetade både natt och dag och en panna kom igång ganska snabbt, men den andra tog lite längre tid att få igång för det var en hel del kablar som skulle dras om.

 

Så småningom togs ju driften över av ÄD2 (Älvkarleby Distriktskontor 2), i varje fall på elsidan och elkontrollrummet gick väl också över till ÄD2 och du fick erbjudande om att gå över till distribution. Eller sökte du dit?

 

Elkontrollrummet hade väl varit bemannat med kontinuerlig drift sedan 1917 och om jag minns rätt så upphörde det väl 1975. Då gick det över till ÄD2.

 

Men då gick ni över till Finnslätten istället?

 

Nej, Finnslätten bemannades av ÄD2, inte av kraftstationen. Det var Älvkarleby som skötte det med underhåll och allt. Driften skötte man från kraftstationen. Alla linjer på 200 kV, 130 och 70. Så det skötte man fortfarande där ifrån ända fram till 1975. Då flyttade man över driften till Finnslätten och bemannade den ordentligt och 2 eller 3 man följde med. Det var ingen skiftgång där utan man hade jour. Man byggde en lägenhet där så när dagen var slut så kunde man sova där.

 

Och i den vevan fick du erbjudande om att gå över till distribution.

 

Det blev mindre med körning på kraftstationen och efter omröstning om kärnkraften 1980 bestämde sig Vattenfall för att lägga kraftstationen i malpåse.

 

83 var väl sista gången man körde här, men det var väl i undervisningssyfte för maskinister som skulle till Forsmark?

 

Nej, det var tidigare. 79 var sista gången.

 

1983 säger Bertil Jonsson.

 

Då minns han dåligt (skrattar). 79 är jag bombsäker på Vi som jobbade på driften då körde några gånger vintern 79-80. Sen har det inte varit någonting. Vi hade fjärrvärmen då så 80-81 ägnade vi oss lite åt elpannorna och fjärrvärmecentralen som var Vattenfalls. Man körde elpannorna en del och sålde varmvatten till kommunen.

 

Man hade gott om el?

 

Ja, 80-81 var det gott om el. Ställverket var inkopplat, så vi körde över transformator T6. 1981 sålde Vattenfall fjärrvärmedelen till kommunen, så från och med slutet av 81 så var fjärrvärmedelen också borta och då fanns det inga jobb kvar för något driftfolk.

 

Du hamnade på distribution, Var där?

 

Vi hade kontor på Bäckby och jag satt på planeringen. Vi planerade underhåll och ombyggnader av befintliga ledningar. Det är en stor del av eldistribution. Så när jag började där årsskiftet 82-83 fanns där en hel del stora projekt på gång. Bl.a. var det många rötskadade stolpar som behövde åtgärdas.

 

Ni hade väl nyligen tagit över BGK och om jag inte minns fel hade de väl en hel del ledningar upp i Malungsbo-Kloten som hade järntråd?

 

Det fanns det på Vattenfalls ledningar också. Det var ledningar som byggts under kriget då man inte hade koppar.

De små orterna runt städerna växte mycket snabbt med villor men även med fritidshusområden runt Mälaren där Vattenfall hade eldistribution. Så många av sådana områden har jag varit med om att projektera elnät för. Hur man ska komma fram med 10kV och 20kV och transformatorer och lågspänningsnät.

 

Hade du andra till hjälp med att rita stationerna?

 

Nej, det gjorde jag själv. Och köpte in materiel, som behövdes. Jag fick bestämma hur en transformatorkiosk skulle se ut och hur den skulle bestyckas.

Det var ett roligt jobb.

 

Var du med och stakade då också?

 

Det där med att staka kraftledningar det försvann i början på 1980-talet. Man byggde inga kraftledningar på eldistribution.

 

Bara kabelnät?

 

Ja, det var bara kabelnät och så byggde man om befintliga ledningar. Vi tog bort koppartråd och hängde upp en plastbelagd aluminiumlina. Så att springa med stakkäppar det var möjligen för att få någon sträckning på kabeldragningarna.

 

Så har du berättat att det blev en stor omorganisation inom Vattenfall.

 

Från 1988 blev eldistributionen allt viktigare för Vattenfall. Man hade tidigare mest intresserat sig för högspänning och distributionen hade man försummat. Man ville inte erkänna att man hade ett överskott på elkraft, men så var det. Och då ville man få folk att använda el för uppvärmning i stället för olja. Så det blev prioriterat inom Vattenfall. Därmed blev eldistribution till villor och radhus allt viktigare. Och då gjorde man stora omorganisationer inom företaget.

 

(Sedan följer ett långt samtal kring Vattenfalls organisation i Mälardalsområdet och Bo Julins arbetsuppgifter i denna organisation. Och även Bos sista arbetsår på SWECO. Eftersom det ligger utanför ämnet om Ångkraftverket utelämnas det här).

 

Om du tittat tillbaks, vilken arbetsplats tycker du varit trevligast?

 

Jag har väl gjort någon miss – som att flytta till Västervik. Det var en fin stad att bo i, nära till kusten. Men det räcker inte Jobbet måste stämma också. Men av det positiva så är det nog arbetet på den gamla kraftstationen här i Västerås. Det var trevligt. Att komma ner en måndag morgon klockan 4 en vinter- eller höstdag och det varit lite kallt och kraftstationen varit stilla under helgen och allt var kallt därinne och man fick order att köra igång två aggregat så fort som möjligt. Att då gå från noll-läge var spännande. Man såg snabbt ett resultat av sitt arbete. Att köra igång den kalla och tysta kraftstationen steg för steg och till sist se att man körde ut 120-130MW på nätet då kände man sig viktig.

Och på den här gamla kraftstationen var det alltid något att göra. Alltid var det något som hängde upp sig, alltid något som måste åtgärdas. Aldrig blev det tråkigt. Inte ens då man körde kontinuerligt, utan det hände något hela tiden.

 

Tycker du då att du valde rätt som började med elkraft?

 

Om jag inte hoppat av till SWECO de sista åren hade jag varit på Vattenfall i 50 år och det är en enorm tid. Det har varit omväxlande. Jag har ju inte varit på samma ställe utan flyttat runt och hela tiden har jag fått mer och mer avancerade uppgifter. Jag har också fått mycket utbildning inom Vattenfall och det har varit bra.

 

Då får jag tacka dig för att du tog dig tid att komma ner och prata.

--------------  Slut på intervjun --------------

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto från "Vi i Vattenfall" nr 1 - 1978

​

​