Västerås Ångkraftverk

ett mäktigt och märkligt minnesmärke

I den silhuett som Västerås tecknar mot Mälaren lägger man märke till ett högt torn med fyra skorstenspipor på toppen. Det är det gamla Ångkraftverket, en gång en väsentlig del i Sveriges energiförsörjning, idag byggnadsminnesförklarat. Det storslagna komplexet, ritat i början av 1900-talet av Erik Hahr, inrymmer en helt unik uppställning av ett fossileldat ångkraftverk återspeglande nära nog hela den tid som sådana byggdes, från 1910-talet fram till 1970-talet, då kärnkraften tog över.

Den första turbinen på 7 MW från 1915 finns kvar. Så även den sista, nästan 10 gånger större, som kom 1951, liksom alla fem däremellan. Detsamma gäller pannor och annan kringutrustning i allt väsentligt. En sådan samlad exposé över en högst betydelsefull epok i kraftgenereringens historia lär vara svår att hitta någon annan stans i världen.

Vad mera är, verket är fullt med delar som får betecknas som såväl först som störst och även bäst då de installerades. Tätheten av väsentliga innovationer är hög - en guldgruva för industrihistoriker.

I ett annat hänseende stod Västeråsverket i en klass för sig; mångsidigheten i driftsformer. Kraftverket kunde användas såväl för grundlast - för att fylla på med kraft då älvarna sinade, som dagslast - hjälpa till varje morgon och kväll, samt ren spetslast - för att kapa lastspetsar vid populära TV-program. Verket var extremt snabbstartat, såväl turbiner som pannor. Det tog inte mer än 20 minuter från det man tände en kall ångpanna till trycket var uppe och man kunde fasa in turbinerna och börja leverera ström.  Till yttermera visso kunde generatorerna köras som faskompensatorer för att minska överföringsförlusterna på nätet.

Storleken är också imponerande. Med en sammanlagd generatorkapacitet på 236 MW är den nästan dubbelt så stor som Älvkarleby och då den var aktiv platsade den bland Sveriges 15 största kraftverk!

1982 togs verket ur drift - det hade gjort sitt i elförsörjningens tjänst. Men inte som monument över en glansperiod i svensk industrihistoria. Enighet råder om att det skall bevaras som ett sådant. Goda utrymmen finns därutöver även för andra publikdragande etablissemang, varom mycket skrivits och sagts och planeras.

Läs mera bland de böcker och skrifter, som behandlar Ångkraftverket. Allmänna publikationer eller Fördjupade tekniska beskrivningar.

Ett industrikomplex växte fram

Med åren kom verksamheten kring kraftverket att utvecklas och ett stort industrikomplex växte fram - Vattenfalls största industrianläggning. Tillverkning, service, utveckling och utbildning, centraliserades hit.

Här fanns Vattenfalls centralförråd för hela landet. Man lagerförde 13.000 artiklar.

En stor verkstad för tillverkning och varmförzinkning av kraftledningsstolpar för 380kV-linjerna sysselsatte över 300 personer. Även flottningsrännor tillverkades här. Liksom ställverk och en del smidesdetaljer.

1943 – mitt under kriget byggde man en bilverkstad som servade Vattenfalls hela fordonspark. Fordon från hela landet skickades till Västerås med tåg. På den tiden var det inte bara 1000-mils service och akuta reparationer som gällde. Vart 3e år togs fordonen in för en helrevision där bilen plockades ner i sina beståndsdelar. Motor, växellåda, drivanordning, gengasaggregat m.m. togs isär, reparerades vid behov och sattes sedan ihop igen. En sådan revision kunde ta 18 dagar.

På Centrallaboratoriet, som fanns här, provades oljor för smörjning och transformatorer. Här gjordes också dragprov på isolatorkedjor och linskarvar liksom spänningstester av isolatorer och annan elektrisk utrustning. Det var också denna avdelning, som gjorde utredningar i samband med haverier på Vattenfalls utrustning.

Den ångtekniska utvecklingsavdelningen konstruerade de unika tornpannorna P11-P12 och P13-P14. Det var också här som man konstruerade pannorna för Stenungsund.  Detta var en ingenjörstung avdelning med ca 50 personer.

Utbildning var också en viktig del. I Västerås fanns lärlingsutbildning för hela landet. Här tog man emot upp till 50 ungdomar per år från 15 års ålder till en 4-årig teoretisk/praktisk utbildning.  De kunde sedan fortsätta med aspirantutbildning i två år där man tjänstgjorde på olika platser i landet. Då kärnkraften introducerades utbildades driftteknikerna i Västerås.

Västerås stadsarkitekt Erik Hahr anlitades för att rita den första anläggningen. Han kom sedan att bli Vattenfalls chefsarkitekt och var så fram till sin död 1944. Utöver själva kraftverket ritade han också arbetarbostäder som ligger i anslutning till kraftverket. Dessa finns kvar idag och är efter nyligen genomförd upprustning mycket uppskattade och attraktiva.

Vattenfalls anläggning i Västerås var en stor och viktig arbetsgivare för staden med som mest ca 1000 anställda.

Tillbaka