Ångkraftverket i Västerås - historiken kopplad till

nutid och framtid

Av Bengt Spade

Inledning

Frågan kring ångkraftverkets teknikhistoriska värde har diskuterats så länge jag har varit inblandad, d.v.s. sedan 1990. Jag har också belyst ämnet i några olika rapporter. Enligt min bedömning är följande av intresse i sammanhanget.

Varför ångkraftverk?

Det kan uppfattas som ganska märkligt att ett så vattenkraftrikt land som Sverige redan i början av 1910-talet beslutar sig att satsa på värmekraft som reservkraft i stället för att bygga ut ytterligare vattenkraft. Problemet är emellertid att man då inte behärskar tekniken att överföra stora kraftmängder en längre sträcka. Norrland får därför för Sydsveriges del ligga orört till andra världskriget.

Svensk utveckling av ångturbiner

Trots att landet i början av 1900-talet ligger på framkant inom just vatten- och elkrafttekniken utvecklas två epokgörande ångturbintyper i landet, vilka får internationell spridning. Det är alltså Gustaf de Lavals och bröderna Ljungströms ångturbinkonstruktioner som jag tänker på. Detta gör att även den svenska ångturbintekniken i början av 1900-talet ligger på framkant. Att bestycka ett ångkraftverk med stora, svenska och driftsäkra ångturbiner är därför inget problem. Vi får i sammanhanget inte glömma att nationalkänslan i en framväxande industristat inte gärna tillät att teknisk utrustning och maskiner köptes från utlandet. Man brukar ju i sammanhanget skämta om att kännetecknande för en industrination då var att man tillverkade sina egna plogar, lokomotiv och kanoner!

Svensk utveckling av nya panntyper

På ångpannefronten är det däremot sämre ställt i landet i början av 1900-talet. Här har visserligen för dåtida förhållanden moderna vattenrörspannor av amerikansk Babcock & Wilcox- eller tysk Steinmüllertyp funnit licenstagare. Pannorna är emellertid fortfarande små, vilket gör att man måste bygga flera pannor i varje kraftverk. Förhållandet skapar en tungarbetad ånggenerering som dessutom har en ganska dålig termisk verkningsgrad. Västerås och andra större ångkraftverk bestyckas till en början med ett varierande antal små, licenstillverkade (Munktells i Eskilstuna och Jönköpings Mek. Verkstad) vattenrörspannor. I Västerås installeras inte mindre än tio koleldade ångpannor, alla av tämligen blygsamma dimensioner och alla dessutom utan rökgasrening.

Utveckling vid ångkraftverket i Västerås

Det som händer efter de första åren i Västerås är av största intresse och kan sägas följa de tre huvudlinjerna:

A. Utveckling mot allt större och kompaktare Stal-turbiner. Denna utveckling är på sätt och vis en naturlig följd av tekniska framsteg vad avser beräkningsmetoder, material, tillverkningsresurser o likn. I princip handlar det om en uppskalning av tidigare konstruktioner.

B. Utveckling av en ny typ av ångpannor. Det är här som Västerås verkligen hamnar på framkant. Man inser att de små, förhållandevis termiskt dåliga, traditionella vattenrörpannorna är olämpliga i sammanhanget. Man inser också att det är värmeöverföring genom strålning och inte bestrykning som kan öppna nya vägar till större och effektivare ångpannor. Panna 9 och 10 i Västerås får därför bli experimentpannor där man i första hand utnyttjar värmestrålningen. Värmeöverföring genom bestrykning i dessa pannor utnyttjas huvudsakligen sekundärt för förvärmning av luft och vatten. P9 och P10 lägger grunden till den första stora strålningspannan i världen, Panna 11 i Västerås. Och inte nog med det, pannan konstrueras av Vattenfall! Pannan får också en utformning som kan tyckas självklar i sammanhanget, den byggs som en tornpanna där de varma rökgaserna får stiga uppåt på ett naturligt sätt. Ånggenerering och överhettning sker med strålning i pannans nedre och mellersta delar medan förvärmning av vatten och luft sker genom bestrykning i de övre delarna. Pannan visar sig ha en imponerande god verkningsgrad! De efterföljande pannorna 12-14 byggs på samma sätt.

C. Utveckling av rökgasrening. Med svenskens respekt för naturen utvecklas så småningom olika slag av rökgasrening i Västerås. Den kanske då mest pådrivande faktorn var emellertid att Mälarvindarna förde in stoft och aska från pannorna över stadens centrala delar till allmänt förfång för stadsborna. Man börjar med elektrofilter (jag tror att det var det första i landet) som är en stoftrening. Tekniken går senare mot cyklonrening med stora mängder små cykloner, "parakloner" som utvecklas av Svenska Fläktfabriken som då är ett dotterbolag till Asea.

Vad har då överlevt?

Av det som skedde i Västerås och som kom att styra utvecklingen gick det som följer:

Strålningspannan kom för att stanna. Alla moderna, större ångpannor är av strålningstyp.

Tornpannan kom också för att stanna. Alla fyra blocken i t.ex. det nuvarande kraftvärmeverket i Västerås är av torntyp. Men, det byggs inte alltid tornpannor. När det bergrumsförlagda Stenungsund byggdes på 1950-talet kunde man inte gärna ha 65 meter höga tornpannor nere i berget. Man lade då pannorna ned och vek ihop dem på mitten och fick på så sätt en mycket kompakt panna som krävde litet utrymme.

Motrotationsturbinen fanns i marknaden mycket länge men ersattes definitivt under 1980- och 90-talen av andra konstruktioner. Det finns dock fortfarande ett stort antal motrotationsmaskiner i drift i Sveige och utomlands.

Rökgasreningen är ju ett honnörsord i dagens miljödebatt. Nu talar man dessutom inte bara om stoftavskiljning, nu är det ännu viktigare och för all del även svårare att ta bort oönskade gaser som NOx, CO2, svaveloxider ur rökgaserna för att göra dem så neutrala som möjligt. En grund till att ta bort luftföroreningar som emitteras från fossileldade ångpannor lades emellertid i Västerås.

För Västeråsborna var det ytterligare en landvinning som kom att få stor betydelse, nämligen utvecklingen av fjärrvärmetekniken.

I slutet på 1950-talet började fjärrvärme installeras i några svenska städer och Västerås tillhörde de första. Och det var i Ångkraftverket man startade. Här byggde man en helt ny panna (P15). Denna byggdes efter lite andra principer än P11-P14 eftersom här var det frågan om en panna som skulle gå kontinuerligt.

 Man hade långt gångna planer på att bygga ett atomvärmekraftverk (Adam) i Västerås för fjärrvärme, men så blev det inte utan staden byggde på 1960-talet sitt egna värmekraftverk.

Idag får de allra flesta hus i Västerås sin värme från denna anläggning.